Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örjan Kajland och hans pojkar - 21. Rättskipning i vildmarken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 ÖRJAN KAJLAND OCH HANS POJKAR.
I detta ögonblick kom Jons granne, som blifvit nödgad
att medfölja till Jons gård, till stället. »Säg till Jon, att
han kommer ut, Jöns!» sade gamle Peckelan strängt.
»Gif dig, Jon!» sade Jöns: »här fins ingen annan råd
än att lägga bot.» — »Tänker du lägga bot, Jöns?»
= >Jal»
Så hördes inifrån en bedjande röst, och så kom Jon ut,
stolt, stor och bister. »Hvarför fordrar ni bot af mig?»
— »För hvad du gjort finnen i Åsen.> — »Han hade byggt
på min mark, och der gör jag hvad jag vill.»
»Var ej stor i orden, Jon!» sade Peckelan. »Vi fin-
nar ha öfverhetens bref på att slå oss ned hvar vi vilja i
skogarne, och der eger du ingen mark. Nu ha vi gått hit
för att fråga dig, om du vill lägga bot för det onda du
gjort, eller ock öfvergår dig detsamma som du tillfogat
Vedalajnen. Säg fort, hur du vill!» — »Hur lyder boten?»
frågade Jon ondskefullt.
»Först skall du lemna åter kreaturen du tog; så skall
du föda Vedalajnen och hans hus tills skörd blir, och så
skall du föda de karlar som uppbygga gården och betala
dem med två säckar råg och fyra säckar korn. Det är en
billig fordran. Säg nu hur du vill!»
»Jag vill besinna mig.»
»Tagen yxorna, pojkar, huggen tändved och gören eld
medan Jon besinnar sig,» sade Peckelan, i det han satte sig
på en kubbända med ryggen mot Jons dörr. |
Då Jöns bortförts af finnarne, hade bud gått till gran-
narne längre söderut, och det hade redan samlats en hel
skara män som stodo en bit ifrån och afhörde Jons och
Peckelans samtal. I Jons stuga var tyst. Man kunde dock
höra hviskningar, blandade med gråt och snyftningar.
» Vi ha ved nu, far,» sade den äldste af Peckelans
söner. — »Res upp den omkring väggarnel!» sade Peckelan.
Nu stego ett par karlar fram från den församlade hopen
och gingo frimodigt dit der Peckelan satt. De helsade
»Guds fred!» och så ropade den ene: >»Kom ut, Jon!» Jon
stod strax vid dörren bredvid Peckelan. »Gif bot, Jon!»
sade karlarne; »du förtjenar eljes undergå hvad du gjort
andra.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
