Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var just jämt vi fingo de små hundarne att stanna;
nu voro de uppiggade, och regnet syntes ej alls genera dem;
men af mer än en hare ville de ej äta, hvarför vi ej öpp-
nade de andra. Olle var raskt tillbaka med Nils’ skåp, som
ej heller saknade breflåda. Dess innehåll angreps med ifver,
men Olle nekade bestämdt att äta af ett på en käpp stekt
nejonöga. »Usch, det var så likt en orm!»
Under det vi åto, hade hundarne försvunnit. Hvartåt
de gått, visste ingen af oss, hvarför vi en stund stodo stilla
och väntade få se dem igen. »Kommer Falla?» frågade
Nils. — »Åh nej,» svarade Olle, »det gör han nog icke:
han skok (skakade) på hufvu å sa ingenting.»
Vi stodo länge vid elden och väntade på hundarne, som
icke visade sig. Vi blefvo otåliga och lockade på dem utan
att de kommo. Jag anade då oråd och bad Olle gå upp på
åsen och höra efter, om de möjligen fått upp någonstädes.
»»Hundarne drifva uppåt och sör (söder) ut,» ropade han.
Elden hade icke förmått torka våra kläder, ty regnet hade
hela tiden fortsatt. Visserligen fröso vi ej, men det kändes
i alla fall ej så särdeles behagligt att lemna elden, och man
kände, hur kläderna tyngde. Hundarne drifva! voro dock
ord som kommo oss att glömma allt, och så gnodde vi af.
En timme eller så efter det vi skilts åt sammanträffade
vi åter. Då hade vi haren ute på ett fall inkrupen under
en långvedshög. Der anammades han af Olle. Nu voro
vi så våta, att vattnet rann utefter ryggraden, och små-
hundarne ville ej mer gå från oss. »Nu gå vi hem!»
Derom blefvo vi strax ense. Vi hade nu fyra harar. Vi
fruktade icke Falla: det var vi som voro morske män; marsch!
Och så gingo vi öfver ett par svedjor och funno den lilla
stigen som ledde till vår brasa.
Klaffs, Klaffs! lät det för hvarje steg, och från rock-
skörten droppade vattnet. Hattarne slokade, och de »morske
männen», ja, de voro krokryggiga nog. Så hunno vi nära
nog ned till vår fäbod. Då stucko hundarne på den femte
haren denna regndigra dag, och det bar af nedåt stugan
öfver den lilla slätten och alldeles förbi fönstret, der Falla
satt och såg på regnet, förbi ladan, der några af hundarne
voro inkvarterade, hvilka med ett indianvrål stimde in då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
