Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trafva eller springa fort tyckte han icke om, men ej heller
att gå sakta Då han fick bestämma hastigheten sjelf, lun-
kade han, bara lunkade, utan uppehåll dagen lång, hurudan
vägen än var, uppför backar och nedför sådana: det gick
lika fort. Ville jag han skulle skynda på och smällde med
piskan, då skakade han på hufvudet, lade öronen bakut,
men ökade ej farten. Slog jag nu till honom med tömmen
eller piskan, skakade han betslet af sig. Då måste jag
stanna och ställa det tillrätta. Det var bäst Brunte fick
vara den rådande: det lönade icke bråka med honom.
Emellertid hann jag på tredje dagens afton till mina
slägtingar i Arvika, och der fick Brunte hvila. |
Ungefär halfva vägen hade jag nu tillryggalagt och
hade under resan haft god tid att tänka på vår jagt, för
hvilken utsigterna i ett fall icke voro särdeles bra, ty jag
egde icke mer än ett koppel, eller två hundar, som lönade
taga med på en långjagt. Man kunde dock jaga med en
och en af dem, men äfven med en sådan anordning skulle
de icke hålla ut de två veckor vi tänkte jaga.
Det blef derför nödigt låna ett släpp hundar, och för
den saken viggade jag med min bror, eller den ende i sta-
den som hade jagthund.
Ett bleklagdt nej blef svaret på min fråga. Sin hund
ville han begagna sjelf under jagttiden, men ,råd visste han.
Till staden hade nyligen inflyttat en skräddare som hade
ett par hundar. De voro ganska bra. Han hade i skogen
sammanträffat med skräddaren och funnit denne vara en
ung och hygglig karl; af honom torde jag kunna få låna
hundar.
Nå, det dugde försöka, och så uppsökte jag skräddaren
och fann honom, likmätigt dessa herrars vana, sittande på
bordet, med sin unga hustru bredvid sig.
Då jag framställde mitt ärende, blef svaret nekande.
Sina hundar ville han ej låna bort. På det svaret var jag
icke, alldeles oberedd, men hade uttänkt något annat. Jag
föreslog skräddaren att följa med samt bjöd på fri skjuts
och någorlunda dagtraktamente.
Nu blef skräddaren lifvad och frågade, hur länge vi
skulle bli borta, och om det fans godt om vildt m. m. Så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
