Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Mot öster!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tibetanernas stränga bevakningslinjer för att om möjligt tilltvinga
oss en väg till de heliga böckernas land. Men kölden,
människors och elementers ogästvänlighet, skall slutligen hos oss
uppväcka en längtan efter varmare nejder. Indien skall bjuda
oss en öppen famn och efter en oförgätlig hvila vid stränderna
af Ganges skola vi återvända till Europa och till
hvardagslifvets prosa.
Hur skön och vänlig strålade icke den midsommardag då
jag tog ett långt farväl af mitt hem för att öfver östervågor
styra färden till Finland och Petersburg. Har du någonsin
lämnat hemmets härd och dem du älskar för att under långa
år icke ha utsikt att få några underrättelser från dem, ja utan
att veta om du någonsin skall få återse dem, så kan du lätt
förstå med hvilka känslor jag en sista gång såg djupt in i
deras ögon för att där söka efter en glimt af hopp om ett
gladt återseende. Ja, midsommardagen var ljus och vän, men
mina tankar allt för dystra för att kunna tolkas i tårar. I tusen
och en natt mindes jag sedan denna sista skymt af Stockholm,
och såg dem stå kvar på kajen, oroliga öfver mitt öde, undrande
om jag skulle komma tillbaka.
Nu ljuder ånghvisslan och snart korsar jag i svindlande
susande fart det heliga Ryssland öfver Moskva och öfver den
majestätiska Don, som vältrar sina grumliga vattenmassor ned
mot Svarta Hafvet. Som stjärnskott försvinner den ena byn
efter den andra — lika många brännpunkter för sorg och glädje,
felslagna förhoppningar, lycka och elände — kyrkornas
lökformiga gröna kupoler förstoras, passeras, förminskas och sjunka
under horisonten, allt under det att snälltåget rusar fram öfver
sina blänkande skenor. Nu lämna vi Vladikavkas bakom oss,
den lilla staden, på hvars dammiga gator jag 1885 som
nybakad student ströfvat omkring. Natten är mörk och ljum
under det att vi rulla ned mot jordens största insjö, Kaspiska
hafvet. Ånghästens stönande genombryter steppens tysta ro;
någon gång störes stillheten också af en syrsas klirrande sång.
Bländande blixtar flamma grannt öfver Kaukasus’ kam — man
skulle kunna tro att denna kedja gömde en värld af vulkaner,
som icke slocknat ännu mellan sina haf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
