Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. 5500 meter öfver hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5500 METER ÖFVER HAFVET
att ej kastas ur sadeln. Hela karavanen lutar öfver åt lovart,
kamelerna liksom ligga på vinden och vackla i sin vaggande
gång. Svansar, manar och kappflikar stå som fladdrande
flaggor i lä.
Vid lägret höll vår lilla mulåsna på att stryka med. Hon
måtte ha ätit några farliga örter, ty hon svällde oformligt upp
och låg och vred sig och våndades på marken. Tjerdon be-
handlade henne på burjatiskt vis, i det han rände en syl i
hennes sida ända till skaftet; gaser sipprade ut, men icke en
droppe blod. Därpå tvingades hon att resa sig; ett rep slogs
kring hennes bakdel. En man halade henne framåt i grim-
man, en annan bänkade på henne med en träribba. För hvarje
gång hon slog bakut, drogo två andra män till i hvar sin ända
af bakrepet, så att kreaturet for och dängde åt höger och vänster.
Man må säga hvad man vill om denna sannskyldiga hästkur,
den botade henne i alla fall. Hon blef alldeles kry, var med
på ridten mot Lassa, följde karavanen genom hela Tibet till
Ladak, gick öfver Kara-korum-passet till Kaschgar och mådde
förträffligt då jag i maj 1902 för alltid sade henne farväl.
Nu gällde det att bestorma Arka-tags förskansningar igen.
Med Tjerdon och Mollah Schah red jag i förväg uppåt passet.
Stigningen var ej farlig, men innan vi nådde tröskeln mulnade
det och ett obehagligt mörker omsvepte oss i denna värld
af berg. Passet låg blottadt för hela snöstormens raseri och
vi kände oss nästan tillspillogifna inför de lössläppta elementens
framfart. Mina händer voro förfrusna och känslolösa och blott
med största möda kunde jag afläsa höjden till 400 m. mer
an toppen af Mont Blanc. Karavanen dröjde och mina båda
tjänare gingo ned i dalen för att hjälpa de andra. Jag satt
kvar på denna skarpa bergkam, som likt ett språngbräde pekar
ut i världsrymden, till hvars oändliga tomrum man tycker sig
hafva blott ett steg. Jag kröp in i min päls så långt jag kunde
och vände stormen ryggen. Snön yrde i kvastar kring mina
sidor.
Så hördes klockorna alldeles inpå. Djuren drogo som skug-
gor förbi, deras steg hördes ej. I teten gick Turdu Baj framåt-
lutad med ena armen höjd till skydd för ansiktet och stretande
>6?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
