Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af Kurruk-tags eller de Torra bergens ödemarker, hade ingen
varit förut. Snusförnuftet och den dådlösa kritiken har också
någon gång nedlåtit sig till att undervisa mig i mina skyldig-
heter som ledare af en expedition. Den har upplyst mig om
att jag icke hade rättighet att blottställa mina tjänares och
karavandjurs lif på dylika företag. Den har måhända full-
komligt rätt. Men skulle man alltid lyda denna landtliga vis-
hets försiktiga råd, skulle man slutligen bli idiot, och säkerligen
aldrig hinna några stora mål. Man skall tro blindt på Gud,
men för öfrigt icke på någon annan än sig själf. Och tror
man orubbligt på sin egen lycka, så klarar man sig till slut.
Och de som äro med smittas oemotståndligt och fastlåsas i
ett lika blindt förtroende. Misslyckas man i ett vågstycke, blir
man ansedd som en dåre; blott framgången kröner ett i och
för sig vanvettigt företag. Visa er aldrig rädd, ty då är ni
af med de andras förtroende; var bara lugn och kall, äfven då
ni dignar af trötthet under ökenvandringen. Låt mig gärna
inrymma att det kanske är ett fel och en svaghet hos mig
att jämt tjusas mest af de farligaste företagen. Nåväl, jag
är stolt öfver denna svaghet! Hvarför skulle jag försumpa
mina flyende år i företag som andra kunna utföra. Nej, jag
känner mig icke tillfredsställd om jag icke får sysselsätta mig
med saker som ingen annan vågat förut. Detta är icke skryt,
jag ville blott att ni skulle få en inblick i min tankegång.
Nu gick jag för brinnande lifvet och lämnade klock-
klangen långt bakom mig. Mina i Temirlik fabricerade stöflar
hängde nätt och jämt ihop’ efter 30 mils fotvandring, och
fotterna voro ömma af blåsor. Jag hade beslutit att icke stanna
förr än jag funnit vatten — det var högsta tid. Den 19 febr.
1896 hade jag nått fram till vatten efter att ha korsat den far-
liga sandöknen norr om Kerija-darja; det var också nu min
födelsedag och jag väntade mig en vacker öfverraskning till
kvällen.
Kamelspåren tilltogo i antal mot väster; de stärkte mitt
hopp; jag kunde knappast gå i två minuter utan att korsa
ett spår. Sent omsider nådde jag en låg bergsrygg, som tvingade
mig åt sydväst utför en förtorkad fåra, där nyligen 30 kameler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
