Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIBETANSKA ÄFVENTYR
dragit fram. Då jag här fann en tamarisk och såg spår af
harar och antiloper, stannade jag en stund i lä. Dessa djur
borde ej kunna aflägsna sig så särdeles långt från vatten.
Nu kom Schagdur och vi rådgjorde. I söder syntes flera
tamarisker och vi begåfvo oss dit. Kring dem var marken
starkt fuktig, men också öfverdragen med en tjock saltskorpa,
och den brunn, som gräfdes, sedan karavanen anländt, gaf
oerhördt koncentreradt saltvatten. Vi fortsatte därför åt syd-
väst. Stormen sköt på bakifrån, det var med lätta och lediga
steg man gick.
Med Schagdur skyndade jag framåt. Min hvita häst följde
mig själfmant som en hund och Jolldasch snokade och sökte
åt alla håll. Vi lämnade icke spåret af en hjord af 20 kameler.
Så kommo vi midt framför en till höger gapande dalmynning
mellan låga kullar. Här samlade sig alla kamelspåren i trakten
till en knippa eller stambana, som löpte rakt in i dalen. Det
strider mot de skygga vildkamelernas natur att gå in i dalar,
där de kunde utsättas för bakhåll. De älska en öppen, be-
härskad terräng. Tydligen måste de därför haft en särskild
anledning att gå in i denna smala passage. Endast en källa
kunde föra deras steg dit in. jag följde alltså spåren in i dalen
och hade icke hunnit långt förrän jag fick se Jolldasch drickande
vid en hvitskimrande iskaka!
Vi voro alltså räddade och kunde med lugn skänka våra
trötta djur två dagars hvila; bete saknades visserligen, men
vi hade ännu en liten säck korn kvar af det förråd vi köpt
af Särtäng-mongolerna. Mest hela kvällen roade jag mig med
att högstegenhändigt mata kamelerna med sönderhuggna is-
stycken; dessa voro nämligen söta under det att den sipprande
källan var salt. Djuren stodo tåligt väntande i ring och det
var lustigt att se den ena isbiten efter den andra malas sönder
och försvinna mellan deras tänder. De knaprade därpå som
småbarn på bröstsocker, och deras ögon lyste af fröjd och
tillfredsställelse. Ett drygt göra att — bitvis få de stora kolos-
serna otörstiga!
Då vi lämnade källan medtogo vi ett för flera dagar till-
räckligt förråd af is. Det var emellertid öfverflödigt, ty efter
I 90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
