Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Vatten! Vatten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTEN! VATTEN! 191
några timmar passerade vi en andra källa, omgifven af tallösa
spår af kameler och antiloper. I hopp att få göra ett mäster-
skott stannade Schagdur efter, medan vi drogo vidare. Som
jag nu gick uppåt en dal mellan låga kullar fick jag rakt framför
mig se en stor, vacker kamel, som ej märkte mig i motvinden.
Hundarnas påflugenhet räddade honom undan alla faror. De
höllos sedan bundna, ty nu behöfde vi färskt kött och dess-
utom ville jag medtaga hem ett fullständigt skelett och ett
skinn af en vildkamel.
Efter ännu några timmars vandring sågs något gult lysa
fram ur dimman i söder, tydligen ännu en lockande oas. I
dess bortre del varseblef jag 18 betande kameler och stannade
åter. Li Loje skickades tillbaka för att hämta Schagdur. De
vilda kamelerna betraktade med oafvänd uppmärksamhet sina
tama fränders svarta rad. Ändtligen kom kosacken med andan
i halsen, men han var för het och afsköt skottet för tidigt.
Djuren försvunno med vindens snabbhet i väster, och det såg
ut som om jag skulle gå miste om skelettet. Altimisch-bulak
var nu mitt enda hopp, ty där skulle vi för godt lämna de
vilda kamelernas land.
I den gula oasen funno vi Abdu Rehims tredje källa;
hans uppgifter hade sålunda visat sig vara fullkomligt riktiga.
Enligt mitt topografiska bestick skulle vi nu blott ha 28
kilometer mot VSV kvar till Altimisch-bulak. I klart väder
skulle man kunnat se oasen på mycket långt håll, men i den
ständiga blåst som nu rådde och som mättade luften med
flygstoft, nådde blicken icke långt. Utan att ana det skulle vi
kunnat gå förbi oasen och vi skulle då råka ut i öknen igen
och icke finna vatten förrän vid Tarim, ett eldprof som kara-
vanen väl knappt hade tålt vid.
Min lyckliga stjärna ledde dock mina steg och det gula
betet skymtade fram genom dimman. Silhuetterna af fem ka-
meler aftecknade sig öfver snåren. Schagdur skulle nu rädda
sin ära som skytt, kastade af sig kappa och mössa och smög
sig in bland buskarna. Med kikaren iakttog jag jaktens för-
lopp. Vid skottets aflossande började djuren röra på sig, först
långsamt, sedan hastigare och som svarta vålnader skymtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
