Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Arka-tag i snöstorm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARKA-TAG I SNÖSTORM 259
i en sluttning och var tydligen tillspillogifven. I ett snitt be-
redde knifven väg för en mörk tjock blodstråle, som samlade
sig i en liten rännil och befuktade den sterila marken. Djuret
låg så stilla som om det gladt sig öfver att befrielsens timme
var inne.
Jag red nu ikapp karavanen som fått försprång. Just då
jag nådde den bröt ovädret löst, ett af de värsta jag upp-
lefvat i Tibet. Massor af hagel och snö vräkte ned. Man
stelnar af köld och söker förgäfves skydda sig mot den piskande
blåsten. Stigningen är ej farlig men den är mördande på sådan
höjd och i sådant väder. Åter stannar ett par kameler och
vägra att göra tjänst; ve den som slår dem, de hafva full-
komligt rätt då de göra myteri, de afkopplas och lämnas efter
med en vårdare. Ett par öfvergåfvos med sina bördor, för
att sedermera hämtas, de andra fingo hjälp af hästarna.
Solen står på sin middagshöjd men mörker råder omkring
oss, snön vräker ned och yr genom dalen; landskapet är krit-
hvitt, endast bäcken bildar ett mörkt, slingrande band, por-
lande och klingande ihåligt metalliskt i den förtunnade luften.
Jag lutar mig framåt i sadeln och ser knappt hvart det bär,
jag följer blott närmaste karavanklocka. Ett vrålande höres,
en kamel stannar, en man förbarmar sig öfver honom för att
långsamt leda honom efter oss upp mot passet, men han för-
loras genast ur sikte i den yrande snön.
Drifvorna ligga allt djupare. Det plågar mig att se och
höra allt detta elände; med Lama rider jag i förväg upp mot
passet, upp mot dessa svindlande höjder som resa sig öfver
alla jordens sorger och all glädje och där endast den stora
likgiltiga stillheten delar herraväldet med den eviga snön och
de eviga stormarna. Svårt var passet icke i och för sig, men
tänk på 5200 m. öfver hafvet och den djupa snön! I så
mycket lä som hästarna erbjödo och insvepta i våra kappor
sutto vi och väntade och darrade af köld. Här uppe låg stormen
på i hela sitt lättsinniga, lössläppta raseri. Dess dån genom-
brytes slutligen af klockornas sorgbundna slag och karlarnas
maningsrop; de första vålnaderna mörkna bortom hela moln
af yrsnö. Tåget drager förbi ytterligt långsamt. Gud ske lof,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
