Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. De första tibetanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254 tibetanska ÄfvEntyr
Ännu en dag stannade vi vid denna betydelsefulla läger-
plats och därunder gjordes hela vår mongoliska utstyrsel i ord-
ning, så att allt låg färdigt i händelse af hastig skilsmässa från
karavanen. I skymningen aftecknade sig silhuetterna af våra
båda spejare, som icke funnit några oöfvervinneliga hinder i
vår väg mot söder.
De visade nu vägen upp genom en dal, hvars skummande
älf vi flera gånger korsade; i en vidgning, där det sista usla
betet växte slogo vi läger. En af våra aderton kameler orkade
nätt och jämnt hit, men kunde följande morgon icke förmås att
följa med. Han var dock vid bättre hull än sina kamrater
och gick med tålamod och nafsade ibland grässtråna. Jag be-
slöt då att lämna honom. Innan eftertruppen hann hit skulle
han vara upphvilad och kunna följa med. För vargar var det
ingen fara sade Turdu Baj, ty de röra icke en kamel som bär
packsadel. På en liten kulle i dalen restes en tältribba, i hvars
öfre del en konservburk fästades och i dess inre låg en lapp
med följande ord på turkiska: »vi ha här kvarlämnat en kamel;
om han saknas så följ hans spår tills ni hitta honom».
Med frågande, men lugna blickar följde han vårt tåg då
vi obarmhärtigt drogo bort. Hvad tänkte han väl om oss som
hade hjärta att öfvergifva en god och trogen tjänare midt i
ödemarken? Då jag en sista gång vände mig om i sadeln
för att se om han icke ändå själfmant ville följa oss, såg jag
honom helt vackert böja sin långa hals och fortsätta att beta.
Just vid denna punkt gjorde eftertruppen af någon okänd an-
ledning en liten omväg. De sågo därför aldrig signalstången
och ej heller kamelen, som sålunda blef öfvergifven utan hopp
om räddning och om hvars vidare öden vi aldrig skulle få veta
och ej heller vilja veta något.
Spår af jakar funnos i mängd, men själfva djuren saknades,
det var som om de helt nyligen blifvit bortskrämda. Tre
gånger passerade vi också färska eldstäder, några stenar ställda
i ring och med aska emellan.
Den 20 juli vardt en hård dag som förde oss mot allt
högre och ogästvänligare rymder. Vi skulle öfver den mäktiga
kedjan; dess kam var afrundad och själfva passet på ömse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
