Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Vi tränga åter fram mot söder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VI TRÄNGA ÅTER FRAM MOT SÖDER
Då det gällde att slå läger frågade de alltid höfligt om
jag önskade rida längre; jag lät dem vanligen bestämma natt-
kvarteren, då de ju bäst visste hvar bete och vatten fanns.
Med beundransvärd hastighet reste de sina tält, höggo med
svärden ut tre jordkokor ur gräsvallen att sätta grytan på och
blåste eld i gödseln. Sadlar, säckar, gevär, svärd, lansar och
husgerådssaker ligga kringspridda öfverallt och lägret är pittoreskt
och trefligt. Jag brukar gå och supera med de tibetanska
officerarna, som icke kunde se och höra sig mätta på mitt
fickur; närhelst jag tog fram det så hördes det tickande ljudet;
»det är min. gavo,». sade jag, »och guden därinne sitter och
läser sitt on mane padme hum dag och natt». De sågo på
hvarandra med allvarlig uppsyn och tyckte att jag var en högst
egendomlig figur.
Om kvällarna hördes ett surrande och mumlande ljud då
tibetanerna läste sina aftonböner. Samma ljud hade Lama otaliga
gånger hört i Lassa, blott oändligt mycket kraftigare, och med
vemod påminde han sig det nu, med tanken på att han väl aldrig
skulle få höra det mer.
Söfvande verkade också bjällerklangen om dagarna; alla
soldaterna hade nämligen bjällerkransar kring hästarnas hals.
Fort redo de ej, och gjorde korta dagsmarscher; jag hade
intet däremot, ty sedan de lämnat oss, skulle vi göra långa
ridter för att så fort som möjligt komma genom röfvartrakterna.
Solang Undy rådde oss att om något nattligt öfverfall gjordes
skulle vi genast skjuta — med några hästtjufvar stodo de tyd-
ligen icke i maskopi.
Gubben Dakkje blef vår specielle vän; han var alltför oemot-
ståndlig då han kom och hälsade, genom att sträcka ut tungan
så långt han förmådde, sätta tummarna i vädret och knycka
på hufvudet, en artighet som jag besvarade på samma sätt
och med sådan kläm, att Schagdur kunde förgås af skratt.
Satju-sangpo hade nu krympt så betydligt att passagen
verkställdes utan minsta missöde, helst tibetanerna kände vad-
tröskelns läge. Den 15 augusti var skilsmässans dag och med
verklig saknad och ledsnad togo vi farväl af våra värdar och
?°7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
