Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. En åktur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374 TIBETANSKA ÄFVENTYR
En frågande blick på kusken öfvertygar mig dock om att ingen
fara är för handen, han sitter fullkomligt lugn och oberörd,
håller med ena handen tömmarna och fattar med den andra
det mässingshorn han bär om halsen och utstöter en varnings-
signal just innan vi, med lagom dämpad fart svänga kring
den lodräta klippväggens hörn.
Vägen är hård och jämt fallande som golfvet i en teater-
salong, det gnisslar och knastrar efter våra järnskodda hjul;
här och hvar äro arbetare sysselsatta med reparationer där
regnvatten gjort åverkan och nytt skarpkantigt grus fördelas
och nedpressas. Jag har aldrig sett en mera omsorgsfullt och
idogt vårdad landsväg, den minsta antydan till en skavank botas
ögonblickligen. Det är ett nöje att mil efter mil rulla bort
öfver denna gata, som icke skulle kunna vara bättre om den
vore belagd med asfalt.
Emellertid hafva vi svängt kring hörnet och färdas nu åt
söder eller till och med sydost ned utmed sidodalens högra
bergsbrant. För att bibehålla nivån så jämt fallande som möjligt,
måste nämligen vägen troget följa bergssidornas konturer, den
måste in i alla bidalar och erosionsklyftor och ut kring alla
framspringande förgreningar och massiv. Så länge rusa vi åt
söder, att vi tro oss hafva lämnat Jelum för godt, men ändtligen
blir dalen allt spetsigare, på motstående, vänstra, klippvägg
synes en rak, långsamt fallande linje, det är vägens fortsättning.
I själfva spetsen är en stenbro uppförd, under hvars hvalf
en biälf porlar, och sedan vi korsat den, färdas vi lika långt
mot norr, med ett fullständigt nytt perspektiv framför oss, allt
till nästa hörn, där vi åter låta blicken sväfva öfver Jelums
beundransvärda dalgång, så storslagen och dråplig, att man
kan gråta vid dess åsyn. Tro därför ej att det är enformigt
att i tre dagar skramla genom dessa berg; man är allt för upp-
tagen af landskapets ständigt skiftande panorama och af en
oafbruten spänning, för att ögonlocken skulle kunna kännas
tunga. Nu har jag för min del den lilla svagheten att finna
ett stort och uppfriskande behag i att åka fort och jag var
tillräckligt van vid detta förflyttningssätt för att en enda gång
behöfva öfverraska min högra hand med att den varnande vid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
