Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV. Mitt hårdaste val
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sorg. De förstodo nog ställningen, men de hade i det
längsta hoppats att vi skulle stanna.
Löjtnant Becker, som en tid varit i sitt hem i Estland
och sedan hindrats komma över gränsen, uppenbarade sig
plötsligt dagen innan vi skulle resa. Det blev allmän
överraskning, och själv berättar hon att jag hälsat henne med
orden: ”Det är glädjande se någon återvända, då alla de
andra resa!”
Själva avresan beskriver major Olsoni på följande sätt:
Kom så den 18 december 1918.
Natten till denna dag hade tre av ”bykrigarna”
hemkommit efter en tre veckors resa. Förödelsens styggelse
hade skoningslöst rasat hela tiden. Skaror av kamrater
hade rest. I dag skulle överste Larsson med familj och de
återstående svenskarna avresa.
Den natten sov man ej länge. Det var ju också så mycket
att göra. Tidigt följande morgon, i mörkret, vandrade man
den långa vägen till stationen. Spårvagnarna fungerade ju
ej, droskor fanns det knappt heller, ävenså saknades pengar
att skaffa sig någon extra skjuts. Sakta talade man med
varandra. Man gick ju ständigt omgiven av bittra fiender,
vilka när som helst kunde tillfoga en skador av olika slag.
”Bed för oss”, sade de kvarstannande till dem som skulle
resa. ”Bed att Gud bevarar oss från synd och att inga
lidanden må föra oss in på kompromissernas och
förräderiets väg!”
Så hade man anlänt till den finska järnvägsstationen.
Överste Larsson med familj befann sig redan i kupén.
Biljetter, resetillstånd, pass, reseffekter — allt var i
ordning. De två officerare som skulle åtfölja dem voro också
med. Lyckligtvis dröjde ej tåget över utsatt tid. Det blev
bara att ta ett kort farväl. Ord hade ju ock varit alltför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
