Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
177
i den ocli lägg där din mun i stoftet, tills stormen
gått förbi.
Snille lydde. Enda möjligbeten för bonom kände
han var att strängt lyda ödmjukhets råd.
Efter en stund var stormen över, och vandringen
kunde återtagas genom självkännedomens grotta.
Här var den tung och svår; Snille var nära att
uppgivas. Plötsligt stod ban vid en avgrund, i vars
djup en skummande fors dånade och kokade. Den
tjusade och drog. Det fanns ju ingen väg över. Då
var det väl så gott att hoppa dit ned med ens
och göra slut på allt.
— Akta dig, sade barnet ödmjukhet vid hans
sida, där är förtvivlans avgrund med dödens älv,
men jag känner en spång däröver, som Hoppet
byggt.
Och Ödmjukhet tog hans hand och ledde liouom
över spången.
Efter detta var det, som om det ljusnat och
dalen vidgats. Men såren gjorde ont och blödde.
— I Getsemane finns balsam för dylika sår,
tröstade ödmjukhet.
— Här är så kvavt, sade Snille.
— I Getsemane finns svalka för sådan hetta.
— Jag är så trött efter min tunga vandring.
— I Getsemane finns vila för sådan trötthet.
— Äro vi ej där snart?
— Du är nära nu.
Några steg till, och förödmjukelsens dal
utmynnade i Getsemanes olivlund.
Där var svalka under de lummiga träden, frid
12 — Vårdrömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
