Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - III. Ren skogsskötsel - A. Högskogsskötsel - 2. Beståndsvård - c. Ljushuggning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLMÄN DEL.
jo—«/0 av hela trädlängden. I stort sett torde denna tidpnnkt sammanfalla
med omloppstidens mitt eller något senare.
Liksom vid hjälpgallringarne böra ljushuggningarne göras något svagare i
börjån och ökas i styrka ju närmare man nalkas omloppstidens slut. Vanligen
håller man sig vid att uttaga 20—40 °/„ av det förut gallrade beståndets
grundyta. Ljushuggningens styrka måste dock rättas efter markbonitet och trädslag.
A gynnsamma ståndorter och för lövträd kunna huggningarne i regel göras
starkare än å svagare markboniteter och för barrträd. Framhållas bör emellertid,
att enligt erfarenheterna fran utlandet träden reagera proportionsvis mera för de
starkare huggningarne än för de svagare. Prof. Martin1 har uppställt den
satsen, vilken även av andra tyska auktoriteter omfattats, att sedan en god
stamform utbildats, beståndets grundyta ej mera bör Ökas. Denna regel innebär,
att all grundytetillväxt, som uppstår efter det sagda förhållande inträffat, bör
uttagas. Beståndets virkesmassa ökas därvid således endast i den mån
höjdtill-växten och formtalet bestämmer. Enligt de senaste tyska erfarenhetstabellerna
skulle de resp. grundytornas ungefärliga maximibelopp härvid vara: för gran 40
m2, för tall 30 m2, för bok 35 m2 och för ek 30 m2. Vad som överstiger dessa
belopp bör således uttagas genom ljushuggning. Den beståndsålder, då dessa
grundytebelopp uppnäs, är givetvis växlande såväl för olika trädslag som för
olika markboniteter. Huru våra svenska skogsbestånd ställa sig till dessa siffror,
därom föreligga ännu alltför ofullständiga uppgifter för att vi därom skulle kunna
fälla ett bestämt omdöme, men sannolikt är, att vi endast på våra bästa
markboniteter kunna efter ljushuggning hålla beståndsgrundytan uppe vid ovannämnda
belopp.
Ehuru en så stark diameterökning, som i förestående efter Lovén anförda
exempel framträtt, endast kan påräknas under gynnsamma ståndortsförhållanden,
och man således i mänga fall måste åtnöjas med en åtskilligt mindre sådan, är
det dock ådagalagt, att man i ljushuggningen har ett mången gäng kraftigt
verkande medel i sin hand att höja skogsbrukets ekonomi. Man mäste nämligen
komma ihåg, att man genom ljushuggning icke allenast kan vinna en större
massatillväxtprocent å det kvarstående beståndet utan även en proportionsvis
ännu större värdetillväxt, samtidigt som man kan tillgodogöra sig avsevärda
virkesbelopp genom de inlagda huggningarne. För att värdetillväxten skall i
möjligaste mån utnyttjas, är det dock ett oeftergivligt villkor, att
ljushuggnin-garne utföras med omsorg och att nödig hänsyn tages till ståndortens
beskaffenhet och trädslagets utvecklingsmöjligheter i förhållande till densamma. Det
måste även påpekas, att om riktiga slutsatser skola dragas av resultaten från
utförda ljushuggningar, dessa måste hava verkat en längre tid. Vi finna oss
särskilt uppfordrade till ett sådant påpekande, emedan i vårt land kan spåras en
iögonenfallande tendens att på grund av under några få år vunna goda resultat
av beståndens utglesning alltför mycket överdriva ljushuggningens betydelse.
Man ser alltför ofta exempel på, att den gynnsamma verkningen av ljushuggning
ganska snart går tillbaka, och detta framförallt å svaga markboniteter, där den
1 Die forstliche Statik, 1905 s. 65, samt Tharander forstl. Jahrbuch 1909 sid. 143 o. f.
— 270 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
