Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 5. Ek (Quercus pedunculata och Qu. sessiliflora)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPECIELL DEL.
endels ganska väl tillsamman, och då de även i övrigt äro tämligen likvärdiga,
får det mest bero på de enskilda trädens form, om den ena eller andra skall
bibehållas eller utrangeras. Boken och eken växa i ungdomen ungefär lika snabbt,
men i likåldrigt bestånd trycker boken eken väl hårt och bör därför i regel
hållas efter. Någon fara i detta hänseende föreligger däremot icke från
aven-bokens sida, och detta trädslag kan därför i de flesta fall väl tolereras i dessa
grupper. Principmässigt bör man sträva efter att hålla ekarne såsom
förhärskande eller härskande och hålla de andra trädslagen såsom ett behärskat
fyll-bestånd. Skulle ekarne vid uppnådd manshöjd eller så omkring vara vanställda
genom betning eller andra anledningar, kan dem ofta nog skänkas en bättre
form genom en rätt lättvindig beskärning. Vid mera framskriden utveckling
kan en försiktig grenkvistning göra god tjänst i samma riktning.
Ej sällan finner man enstaka ekar stå insprängda i yngre gran- eller
bokbestånd. Hava de icke stått alltför länge sidotryckta utan bibehållit en
någorlunda utvecklingsbar krona, bör man frihugga dem och samtidigt verkställa
möjligen erforderlig uppkvistning. Dylika ekar hava ofta en särdeles vacker
stamform, och om nödigt utrymme beredes dem, kunna de utbilda sig till
värdefulla gagnvirkesstammar. Emellertid bör frihuggningen ske försiktigt i början,
ty i annat fall utvecklas rikligt med vattenskott, som vanställa stammen.
Önskar man att inom förefintliga rena bestånd av t. ex. bok eller gran för
framtiden erhålla en gruppvis inblandning av ek, kan detta lämpligen ske på
det sätt, att man ett tjugutal år före slutavverkningen av de förstnämnda
trädslagen upptager luckor av några ars storlek, vilka kultiveras med ek. Genom
ljushuggningar i luckans kanter tillföres efter hand ljus, så att ekplantorna ej
sättas tillbaka på grund av alltför stark beskuggning. När slutavverkningen sker,
har man således dessa 20-åriga ekgrupper spridda över den större
föryngrings-ytan, och de äga tillräckligt försprång för att ej behöva bliva lidande av det
nyuppdragna beståndets tryck. Utgöres det övriga beståndet av gran, behandlad
efter trakthyggesmetoden, kunna dessa grupper, som naturligtvis gallras och
vårdas enligt förut omnämnda principer, överhållas 2 omdrev. Behandlas
beståndet i sin helhet efter traktblädningsmetoden, kunna ekgrupperna föryngras
pä naturlig väg, dä de uppnått lämpliga dimensioner. Denna form för
ekinbland-ning har använts i vissa ostpreussiska revir och fått namn av
Mortzfeldter-metoden. Den har där lämnat goda resultat och torde vara förtjänt av att hos
oss uppmärksammas.
Av de införda ekarterna torde endast Rödeken (Qt/ercus rit bra) kunna vara att
tänka på såsom skogsträd. Härstammande från ostliga Nordamerika, där hon går
längre mot norden än andra ekarter, har hon redan för över ioo år sedan
inplanterats i Tyskland och där visat sig gå till under mycket växlande klimat- och
jordmånsförhållanden. I jämförelse med vår inhemska stjälkek (Q. pedunculata) har hon
det företrädet, att hon i ungdomen växer snabbare och håller till godo med svagare
jordmåner, men hon har något längre vegetationstid och torde därför aldrig komma
att spela någon avsevärd roll i våra skogar.
— 616 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
