Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - KARL XII (1697—1718) - Magnus Stenbocks fälttåg. — Karl XII i Turkiet. 1709—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilkor. Det trifdes icke uti vapenskramlet och kora i följd af fattigdomen
att sakna den materiela uppmuntran, som var af nöden. Många af
vetenskapens ämnessvenner rycktes med i denna blodiga fejd, som, innan den lyktats,
kostat fäderneslandet hundratusenden af dess söner.
Det bör ej förundra, om under sådana pröfningar föddes ett missnöje,
som efter hand spred sig till alla samhällsklasser och någon gång syntes
hotande för det allmänna lugnet. Under de första åren öfverröstades det dofca
knotet af jublet öfver Karl XII:s segrar, i hvilkas spår man hoppades att den
efterlängtade freden skulle komma. Men då den icke kom, höjdes klagoropen
om igen och missnöjet växte. Det riktades likväl icke mot konungen
personligen, hvilken, som mängden trodde, mot trolösa fiender kämpade en
rättfärdig strid, utan mot rådsregeringen hemma,
som ansågs i mer än ett fall genom sina
åtgärder lägga sten på börda. För dem, som
sågo något djupare, började snart den
sanningen träda fram, att det enväldiga
konunga-dömet var den egentliga orsaken till vår olycka;
och till sist, kanske redan vid den tidpunkt,
då sorgbudet om nederlaget vid Poltava nådde
Sverige, mognade hos många af landets bästa
män tauken på statsskickets förändring.
Styrelsens svaghet var under dessa år
ej den minsta bland våra olyckor. Det hjelpte
föga, att i rådet sutto dugande män, en Fabian
Yrede, en Gabriel Falkenberg, en Arvid Horn
och andra, om hvilkas kraft och fosterländska
nit en opartisk efterverld ej kan hysa något
tvifvelsmål. Sådana voro tidsomstäudigheterna,
att en stark regering i Sveriges rike på denna
tid hörde till det omöjliga. Noga taladt
fun-nos tvenne regeringar, konungens och rådet*,
båda ofta i strid med h varand ra, till förfång
för hvarderas auktoritet. Karl XII forsökte
att från sina fältläger i Sachsen, Polen och Ukraine styra sitt land med en
sjelfherskares makt. Piper var dervid hans kraftiga och trogna hjelp, men
framgången var likväl tvifvelaktig. Hvad Karl åstadkom, var en förvirring
och osäkerhet i rådslag och beslut, som skadade det allmänna och uudergräfde
enväldet sjelft. Konungens frånvaro omöjliggjorde äfven den noggranna och
alltid välbehöfliga uppsigten öfver statens embetsmän. Deras godtycke och
utpressningar kommo derför att öka folkets lidanden och föranledde ett
missnöje, som ej sällan skaffade sig ett våldsamt utbrott. Rådet grep visserligen
in emellanåt för att lugna sinnena och stäfja missbruken, men kunde foga
göra gällande sin myndighet, hvilken dessutom Karl XII sjelf gjorde allt for
att förminska.
iiinLtk-ajaiiii
422. Pokal af elfenben, förfärdigad
af Magnus Stenbock under hans
fångenskap i Danmark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
