Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning - I. Om Muḥammeds person och liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förnekade uppståndelsen såsom varande en uppenbar
orimlighet (17: 52, 100; 50: 2 ff.; 79: 10 ff.), hänvisade han på Guds
allmakt och framhöll, att den, som en gång givit människan
liv, också kunde giva henne liv ännu en gång (17: 53, 101).
Avguderiet försvarade mekkanarne därmed, att det vilade
på gammal hävd, och att de ville vandra i sina fäders
fotspår (7: 27; 43: 21), samt att Gud aldrig skulle hava tolererat
någon slags polyteism, om denna verkligen vore en sådan
styggelse, som Muḥammed påstod (16: 37), medan denne å
sin sida erinrade om att de själva plägade åkalla den ende
guden, när fara var å färde (16: 55), och att hela
världsordningen skulle störta samman, om det funnes flere gudar,
som sinsemellan voro oense (17: 44; 21: 22). Icke heller
Muḥammeds upprepade predikningar om de straffdomar, som
hemsökt andra folk, vilka ej låtit varna sig av sina
profeters allvarsord (t. ex. 10: 72 ff., 76 ff.; 11: 27 ff., 52 ff., 64 ff.,
72 ff., 85 ff.), verkade övertygande, utan mekkanarne
tröttnade att höra på, vilket visserligen var mindre underligt,
och lyssnade hellre på sin landsman an-Naḍr bin al-Ḥāriṯ,
som plägade underhålla dem med persiska hjältesagor. För
övrigt upptäckte de snart, att Muḥammed hämtade
materialet till dessa predikningar från andra sagesmän, och då de
meddelade honom sina misstankar (16: 105; 25: 5 f.; 44: 13), kunde
han icke anföra något annat till sitt försvar än det
kategoriska påståendet, att det var Gud själv, som meddelade
honom allt, som var fördolt (25: 7). I sin polemik med
de otrogna tillgrep han till slut ännu ett argument,
nämligen att deras envisa motstånd icke berodde på dem själva,
utan på Gud, som ej ville deras omvändelse, utan lät dem
framhärda i sin otro (10: 99; 16: 110; 35: 9).
På detta sätt fortgick striden mellan Muḥammed å den
ena sidan och hans stamfränder å den andra, och med
tiden antog den allt bittrare karaktär. Då förhållandena i
Mekka blevo outhärdliga, gav han sina anhängare det rådet
att söka sig en fristad hos den kristne konungen i Etiopien,
varpå åtskilliga av de rättrogna utvandrade till Afrika. De
närmare omständigheterna äro ännu okända, men att
vistelsen i det främmande landet varit förenad med varjehanda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
